Välfärdskonkurrens med förnuft

Privatiseringen av den offentliga sektorn i Sverige har genomförts i rekordfart.  Friskolereformen, hälsovalet och lagen om valfrihet har bidragit till detta. Argumenten för privatisering handlar om att vinstintresset driver på kvaliteten och ökar möjligheten att välja bland olika alternativ. Genom konkurrensutsättningen är också tanken att effektiviteten ska öka. Den största utvärdering som gjorts, den omtalade SNS-rapporten visar att konkurrensutsättningen av välfärden hittills inte kan uppvisa dessa resultat. Den ytliga och enkelt mätbara kvaliteten snarare än den önskade kvaliteten hamnar i fokus.  Såväl inom skolan som inom vården blir det viktigt att ”kunden är nöjd”.  Huruvida det finns gedigna anledningar till denna nöjdhet blir mindre viktigt. En felbehandlad patient kan ha blivit väl bemött och uppger sig vara nöjd. En elev med kunskapsbrister, men med ett högt betyg uppger sig vara nöjd. Kvalitet har förvandlats till ett argument för att bli vald, den får inget egenvärde. Det blir viktigare att den upplevs existera än att den faktiskt gör det. Vinstintresset riskerar att styra till att göra det som till den lägsta kostnaden gör kunden nöjd. Och om det vill sig riktigt illa hamnar vi i situationer med vårdskandaler. En ännu viktigare fråga är hur konkurrensutsättningen av välfärden påverkar styrningen av viktiga samhällsfunktioner.  Om marknaden ska ta fram gymnasieutbildningar utifrån jakten på elevpengar så blir det populära utbildningar som tas fram. Det görs ingen värdering av vilken efterfrågan som finns på arbetsmarknaden för dessa utbildningar. Inom hälsovalet i Värmland och på andra håll riskerar vi en utveckling där vårdcentraler med krav på en tydligt definierad service säljs ut när de tappar patientunderlag för att nya privata vårdgivare tillåts hitta en liten nisch att tjäna pengar på. Dessutom finns inom hälso – och sjukvården alltid risken att marknadskrafterna driver på mer produktion av sjukvård och att ett hälsofrämjande arbetssätt därför åsidosätts.  Såväl medborgare som stora delar av den privata sektorn riskerar att förlora på att marknadskrafterna tillåts härja alltför fritt inom välfärdssektorn. Trots dessa kritiska reflektioner över välfärdens konkurrensutsättning så tror jag att det skulle kunna gå att få den till att fungera i medborgarens tjänst. Men då krävs ett fördjupat kvalitetstänk och förbättrade kvalitetsmått. Socialdemokratins tveksamhet till konkurrensutsättningen kan visa sig bli dess räddning. För det finns möjliga fördelar med konkurrensutsättningen.  Vinstintresset kan driva på idéer som på ett effektivare sätt skapar hög kvalitet. Med en kritisk medborgarfokus där verksamheternas innehåll och kvalitet är målet kan vi lyckas krama ur konkurrensutsättningens fördelar och undvika dess nackdelar. Avslutningsvis vill jag lyfta fram att det finns många intressanta icke-vinstdrivande företag som tar plats i välfärdsbygget. De hade jag gärna sett fler av.

Därför är jag socialkonstruktionist

All kunskap skapas genom mänsklig interaktion. Det finns ingen åtkomlig verklighet som är oberoende av våra sinnen. Vår perception är i allra högsta grad präglad av vår ständiga interaktion med människorna i vår omvärld, det förstärks sedan ytterligare när den socialt präglade perceptionen ska tolkas. Det betyder om vi tar exemplet kön, att vi inte kan tala om ett biologiskt, socialt opåverkat kön som sedan socialt konstrueras till könsroller. Biologi är en socialt konstruerad vetenskap, det är människor som i av människor bestämda vetenskapliga regler samtalar och diskuterar sig fram till det som vi "vet". I skolan borde detta få konsekvensen att eleverna försätts i situationer där de får reflektera över tänkbara svar på forskningsfrågor som de sedan får jämföra med hur forskare svarat och idag svarar på frågan. Istället för att lära sig hur något är bör fokus hamna på hur vi kan utveckla det vi idag vet. Inom politiken får socialkonstruktionismen för mig konsekvensen att vi politiker ska ses som involverade i att skapa den förståelse av verkligheten som vi bäst tror leder till det goda samhället, befolkat av de godast tänkbara människorna. Vi ska också opponera mot förståelser som vi tror motverkar detta. I den socialkonstruktionistiska världen finns inte rätt och fel, gott och ont, men trots denna värderelativism så slåss socialkonstruktionistiskt övertygade människor för vad de tror blir rätt och gott, möjligtvis dock med en sympatisk ödmjukhet inför hur andras kamp ser ut. Det blir argumentationen som blir avgörande. Välkommen till en värld som kräver kritisk medvetenhet, välkommen till vår socialkonstruktionistiska värld.

Sommarskola, javisst, men det finns fler idéer…

S-utspelet om sommarskola för elever som saknar betyg har vållat debatt. Tar samhället ett för stort ansvar och ger för många nya chanser? Leder medvetenheten om dessa ständigt nya chanser till att eleverna upplever en kravlöshet? Så kan det vara, men den risken får man ta. Eftersom vi aldrig får ge upp våra försök att få upp alla på banan så får vi istället fundera över hur vi skulle kunna minska på behovet av sommarskola. Jag tror att idén att plocka ut elever som inte klarar ämnesundervisningen till smågrupper som icke ämnesutbildade lärare håller i bör överges. Istället bör ämnesläraren coachas till att hitta vägar fram med eleverna och också ges utrymme i sin tjänst till att ha uppsamlingsheat. Elever som blir underkända i många ämnen skulle ges möjlighet att gå i en klass med relativt få elever, men där strukturen är likartad den som finns för den ”vanliga” klassen med ämneslärare som är specialutbildade på elever som har haft svår att klara skolan. Utanför denna klass ska det finnas resurspersoner som kan stötta eleverna tillbaks in i klassrummet. Lyckas man genom denna ”hjälpklassfunktion” så kan eleverna förhållandevis lätt klara att slussas tillbaka till den ”vanliga” klassundervisningen eftersom inriktningen på stödet är att likna denna. Eleverna lär sig att klara det ”vanliga”. De får också ett större självförtroende i att upptäcka att man klarar samma som de andra. I den mån pedagogerna i dessa hjälpklasser upptäcker pedagogiska verktyg som gör det lättare att motivera elever så gör man klokt i att sprida dessa kunskaper till den ”vanliga” klassen, dels för att klara tillbakaslussningen, dels för att alla tjänar på sådan undervisning. Sommarskola är bra, att ge elever möjligheter att komma ikapp under några sommarveckor, men det går också att hitta vägar för att förmå eleverna att klara sina betyg före sommaravslutningen. Sommarskolan får inte medföra att ambitionsnivån för detta arbete sänks.

Lite motstånd mot Euro - och EU-motståndet

1.     Det är tur för Sverige att vi inte gick med i eurosamarbetet med tanke på den europeiska finanskrisen.

Motstånd: Men att finanskrisen nu slår hårt mot Europa (och även Sverige!) beror på att man inte håller sig till reglerna för valutasamarbetet. För att idén ska fungera måste de deltagande länderna följa de upprättade spelreglerna. Detta borde bli vår lärdom.

2.     Det kostar massor med pengar för Sverige att vara medlem i EU.

Motstånd: Det pågår i ett enormt stort utvecklingsarbete i mindre och större skala där EU finns med som medfinansiär i Sverige. Även de utvecklingsprojekt som inte Sverige ingår i är indirekt värdefulla för Sverige. Och om freden blir det enda som kommer ut av detta är varje krona välinvesterad.

3.     Sverige förlorar sin självständighet med EU.

Motstånd: Bara genom övernationella politiska verktyg kan vi ta upp den tappade tråden i Sveriges (och Europas) välfärdsbygge. I dagens genomglobaliserade värld så behöver det politiska verktyget som har medborgarens intressen för ögonen att skalas upp till europeisk nivå. Men då behöver Europas politiska vänster (och andra som tror på politiken som ett verktyg för medborgaren!) att resa sig och samlas runt denna vision. Då kan man också vinna makten över EU-verktyget. Enskilda länder klarar inte att motverka världsomspännande finanskriser. Vi behöver kunna bygga smarta  väg – och järnvägssystem över gränserna. Överstatlighet krävs för att skapa strategier för hållbarhet så att den fria rörligheten paras med tuffa miljökrav. Genom överstatlighet behöver vi inte kapitulera i kampen mot skatteparadis, eller i stoppandet av människohandel och trafficing. Det är också bra om Europas länder inte tillåts vara självständiga vad gäller medborgerliga fri - och rättigheter, dessa ska gälla över hela Europa.

Den privata sektorn förlorar på privatisering av välfärd

Privatiseringen av den offentliga sektorn sker i rekordfart. Friskolereformen har bidragit till detta. Argumenten för privatisering handlar om att vinstintresset driver på kvaliteten och ökar möjligheten att välja bland olika alternativ. Men för att detta ska fungera måste vi klara att ta fram fungerande kvalitetsmått. Det får inte bli så att vinstintresset driver på en redovisad kvalitet, snarare än en faktisk kvalitet. Med friskolereformen har kvalitet förvandlas till ett argument för att bli vald, den får inget egenvärde. Och då är det viktigare att kvaliteten upplevs existera än att den faktiskt gör det! Man kan ju göra tankeexemplet att lärare får lön utifrån hur höga betyg de sätter. Men möjligheten att välja bland olika alternativ är väl bra? Ja, men det kan bli lite märkliga alternativ som marknaden tar fram. Om marknaden t. ex ska ta fram gymnasieutbildningar utifrån jakten på elevpengar så blir det populära utbildningar som tas fram. Det görs ingen värdering av vilken efterfrågan som finns på arbetsmarknaden för dessa utbildningar. Och då kan man verkligen snacka om att vi har gjort ungdomarna en björntjänst! Dessutom förlorar alltså en stor del av den privata sektorn på om privatiseringen av välfärden tillåts styra resurserna fel. Vinstdrivande friskolor har visat att det går att bli effektivare i resursanvändandet så här finns lärdomar att göra. Fördelen med offentligt är att kvaliteten får ett egenvärde och att alternativ planeras utifrån arbetsmarknadens behov. Dessutom ”läcker” inga resurser ut i form av vinster till aktieägare.

Vad får prästen säga på skolavslutningen?

Snart är det skolavslutning och då kommer som vanligt massor av elever samlas i kyrkan och bl. a. lyssna till prästens reflektioner. Vad får dessa innehålla? Skolan är ickekonfessionell och får alltså inte favorisera någon religion. Förslag om förhandscensur har rests och skapat mycket debatt. Får prästen berätta om vad kyrkan är för plats och vad kristendomen innehåller för värden? Skulle ju kunna ses som allmänbildning. Får prästen ge uttryck för sin egen religiositet och bjuda in till den? Egentligen tveksamt. En del tycker säkert att man inte behöver ta så allvarligt på det hela utan mer se det som ett kulturarv, en tradition. Då skulle man kunna se avslutningen som ett levandegörande av en svensk kulturtradition. För att det ska fungera måste man ställa krav på att skolan inför avslutningen går igenom hur relationen mellan stat och religion har sett ut och förändrats samt förklara hur den svenska författningen ser på religionsfriheten och skolans ickekonfessionalitet. Förhandscensureringen skulle alltså kunna ske före eleverna går in i kyrkan. Samtidigt måste man ställa sig frågan varför detta levandegörande av en kulturtradition är så viktig i relation till andra kulturtraditioner. Det är skillnad på att ha kunskaper om kultur och att leva ut kulturen. Ska man leva ut kulturen så måste den innehålla värden som är värda att återupprepas. När det gäller kristendomen finns det onekligen en hel del värden som harmonierar med vårt demokratiska styrelseskick och människosyn, men också visst innehåll som inte gör det. Man kan ju försöka att tydliggöra vilka delar som harmonierar och vilka som inte gör det, men samtidigt måste man återigen fundera på om det är rätt av samhället att ge kristendomen denna uppmärksamhet. Om man skulle välja att förhandscensurera prästens sommartal så skapar vi en byråkrati, och risken är att prästen övercensurerar, alternativt att traditionen med skolavslutningar i kyrkan upphör. Jag landar nog ändå i att släppa prästen fri, men att skolan ser till att ge sammanhanget i vilket prästen verkar.

Så bryter vi skolans negativa trend!

Vi lär oss för lite och för ojämlikt. Resultaten för skolan är nedslående och är kanske än värre med tanke för att vi kan ha fått en situation med glädjebetyg efter att skolan konkurrensutsattes. Om vi kan för lite försämras vår konkurrenskraft. När skillnaderna i kunskap dessutom ökar så ökar risken för att en stor del av befolkningen hänvisas till låglönejobb med låga utbildningskrav. Lägre inkomster ger lägre skatteintäkter, vilket gör att vi får svårare att bekosta välfärden. Eftersom skolan är en viktig del av välfärden finns risk för en negativ spiral. Trots att studier borde betala sig så är det inte alltid så. Kvinnors högre studieresultat visar sig inte i kvinnors lönekuvert. Att mammor och pappor inte delar lika på föräldraförsäkringen och det fortatta arbetet med barnuppfostran leder till att arbetsmarknaden drar för lite nytta av kvinnors kompetens. Om Sverige ska klara att dra till sig jobb med höga kvalifikationskrav så måste den generella kunskapsnivån lyftas. Viljan att söka specialkompetenser ökar om fler har de grundkunskaper som krävs. Det är därför av yttersta vikt att politiken lyckas bryta trenden med svag och ojämlik kunskapsutveckling. Många saker behöver göras för att lyckas med detta. Skattelättnader kan aldrig få företräde framför att ta fram de resurser som krävs t. ex. Samtidigt behöver skolan satsa stenhårt på att karva fram den användning av resurserna som skapar det största värdet. Resurser som ger en svag resultatförbättring måste fasas ut till förmån för sådana som ger starkare förbättringar. Lärare är mycket välutbildade, varför man bör överväga att denna resurs används mer till tid med elever som ju är en påtagligt värdeskapande aktivitet. Då blir det också lättare att höja lärarlönerna. Om tiden med elever ökar skulle tiden för dokumentation kunna minskas. Istället för att oroligt skriva ner otaliga åtgärdsprogram skulle man kunna öka krutet med att faktiskt åtgärda istället. För att skolan ska fungera effektivt skulle man en gång för alla skapa en perfekta mixen mellan arbetslag och ämnen. Eleverna behöver tryggheten i att ha relativt få lärare som dessutom har ett samarbete kring samma elever, samtidigt som de behöver lärare med rätt ämneskompetens. Låt några matematiker räkna ut den ekvation som bäst tillgodoser dessa motstidiga behov.

Så vill S styra landstinget i Värmland

Vi är mycket måna om att värmlänningarna ska vara så friska som möjligt varför vår första målsättning handlar om att minska behovet av vård genom att prioritera hälsofrämjande arbetssätt. Det ska vara lönsamt med åtgärder som syftar till att vårdbehov undviks. Risken med att släppa marknadskrafterna alltför fritt på hälso - och sjukvårdens område är annars att mängden sjukvårdsproduktion styr lönsamheten. Självklart går det inte att mota bort alla behov av sjukvård och självklart kommer vi aldrig ha råd att möta hela behovet. Därför behövs principer för rättvis hantering av resurserna. S slåss för principen om att vårdbehoven, snarare än plånboken eller uttrycksförmågan ska vara urgångspunkten för resursfördelningen. Samtidigt ska vi verka för så effektiva patientflöden och så mycket patientinflytande som möjligt så att vi får så mycket och bra vård som möjligt. Vi vill att hälso - och sjukvården ska vara rättvist tillgänglig för värmlänningarna. Vi vill styra resurserna så att den vård som ofta behövs ska finnas nära, medan vård som behövs mer sällan kan få finnas på något längre avstånd. Det är viktigt att värmlänningen har tillgång till högkvalitativ vård, varför viss kompetens behöver finnas samlad på relativt stora enheter. Ibland krävs därför bra samarbete med enheter utanför Värmlands gränser. Vad gäller frågan om konkurrensutsättning är S noga med att se frågan ur ett medborgarperpektiv. Vi kommer aldrig acceptera att vårdkvalitet offras till förmån för att företag ska göra vinster. Privata vårdföretag kommer endast accepteras om de klarar högt ställda kvalitetskrav. S kommer heller inte acceptera sk. suboptimering, dvs att helheten urholkas för att göra särskilda delar lönsamma att göra affärer på. Endast när det är förenligt med en medborgarnytta kommer vi att kunna acceptera konkurrensutsättningen. Vi stödjer också att landstingen fortsätter att bidra till den regionala utvecklingen. Värmland måste söka såväl vägar för att minska den negativa befolkningsutvecklingen som att hitta sätt att säkra den kompetensförsörjning som behövs, inte minst inom hälso - och sjukvården. Vi måste bl. a finna en strategi för att göra oss oberoende av hyrläkare. Landstinget ska också vara en föregångare vad gäller att inte påverka miljön negativt. Därmed är cirkeln på detta resonemang sluten eftersom det goda miljöarbetet är en mycket viktig del i det hälsofrämjande arbetet.

Valet 2014 kommer handla om jobben, men måste också handla om solidaritet

Debatten inför valet 2014 kommer att liksom valet 2010 att handla väldigt mycket om sysselsättningen och arbetslösheten. De borgerliga kommer att hävda att fortsatta skattesänkningar är melodin för att öka sysselsättningen och de rödgröna kommer att hävda att offentligt finansierade satsningar krävs. Om skatten sänks, menar borgarna, så ökar incitamentet att engagera sig på arbetsmarknaden, särskilt om alternativet görs alltmer oaptitligt genom försämringar i försäkringssystemen. De rödgröna å andra sidan pekar på att efterfrågan krävs för att få igång ekonomin och här är låg – och medelinkomsttagare viktigare än medel – och höginkomsttagare. Det finns poänger i båda synsätten även om resultaten för den borgerliga linjen varit tämligen nedslående. Trots det kan vi leka med tanken att det för ekonomin totalt sett går på ett ut vilket av alternativen som sätts i verket. Det som blir den verkliga frågan för väljaren att ta ställning till då är den moraliska. Ska jag i första hand titta till min egen plånbok och rösta på det alternativ som fyller den med mest pengar eller ska jag ta hänsyn till solidariteten med andra.  Om det inte finns någon större skillnad i borgarnas och de rödgrönas förmåga att skapa sysselsättning. Bör man då välja det alternativ som står för ett sammanhållet samhälle där människor i trygghet gör sina livsval eller ett alternativ där valen ska göras med kniven mot strupen eller genom lockelser om tjockare plånbok? Nu är jag övertygad om att sysselsättningen ökar mest med de rödgrönas politik, men det finns annat som också borde påverka vårt val, t. ex. solidariteten.