Därför är jag socialkonstruktionist

All kunskap skapas genom mänsklig interaktion. Det finns ingen åtkomlig verklighet som är oberoende av våra sinnen. Vår perception är i allra högsta grad präglad av vår ständiga interaktion med människorna i vår omvärld, det förstärks sedan ytterligare när den socialt präglade perceptionen ska tolkas. Det betyder om vi tar exemplet kön, att vi inte kan tala om ett biologiskt, socialt opåverkat kön som sedan socialt konstrueras till könsroller. Biologi är en socialt konstruerad vetenskap, det är människor som i av människor bestämda vetenskapliga regler samtalar och diskuterar sig fram till det som vi "vet". I skolan borde detta få konsekvensen att eleverna försätts i situationer där de får reflektera över tänkbara svar på forskningsfrågor som de sedan får jämföra med hur forskare svarat och idag svarar på frågan. Istället för att lära sig hur något är bör fokus hamna på hur vi kan utveckla det vi idag vet. Inom politiken får socialkonstruktionismen för mig konsekvensen att vi politiker ska ses som involverade i att skapa den förståelse av verkligheten som vi bäst tror leder till det goda samhället, befolkat av de godast tänkbara människorna. Vi ska också opponera mot förståelser som vi tror motverkar detta. I den socialkonstruktionistiska världen finns inte rätt och fel, gott och ont, men trots denna värderelativism så slåss socialkonstruktionistiskt övertygade människor för vad de tror blir rätt och gott, möjligtvis dock med en sympatisk ödmjukhet inför hur andras kamp ser ut. Det blir argumentationen som blir avgörande. Välkommen till en värld som kräver kritisk medvetenhet, välkommen till vår socialkonstruktionistiska värld.