Valet 2014 kommer handla om jobben, men måste också handla om solidaritet

Debatten inför valet 2014 kommer att liksom valet 2010 att handla väldigt mycket om sysselsättningen och arbetslösheten. De borgerliga kommer att hävda att fortsatta skattesänkningar är melodin för att öka sysselsättningen och de rödgröna kommer att hävda att offentligt finansierade satsningar krävs. Om skatten sänks, menar borgarna, så ökar incitamentet att engagera sig på arbetsmarknaden, särskilt om alternativet görs alltmer oaptitligt genom försämringar i försäkringssystemen. De rödgröna å andra sidan pekar på att efterfrågan krävs för att få igång ekonomin och här är låg – och medelinkomsttagare viktigare än medel – och höginkomsttagare. Det finns poänger i båda synsätten även om resultaten för den borgerliga linjen varit tämligen nedslående. Trots det kan vi leka med tanken att det för ekonomin totalt sett går på ett ut vilket av alternativen som sätts i verket. Det som blir den verkliga frågan för väljaren att ta ställning till då är den moraliska. Ska jag i första hand titta till min egen plånbok och rösta på det alternativ som fyller den med mest pengar eller ska jag ta hänsyn till solidariteten med andra.  Om det inte finns någon större skillnad i borgarnas och de rödgrönas förmåga att skapa sysselsättning. Bör man då välja det alternativ som står för ett sammanhållet samhälle där människor i trygghet gör sina livsval eller ett alternativ där valen ska göras med kniven mot strupen eller genom lockelser om tjockare plånbok? Nu är jag övertygad om att sysselsättningen ökar mest med de rödgrönas politik, men det finns annat som också borde påverka vårt val, t. ex. solidariteten.