Välfärdskonkurrens med förnuft

Privatiseringen av den offentliga sektorn i Sverige har genomförts i rekordfart.  Friskolereformen, hälsovalet och lagen om valfrihet har bidragit till detta. Argumenten för privatisering handlar om att vinstintresset driver på kvaliteten och ökar möjligheten att välja bland olika alternativ. Genom konkurrensutsättningen är också tanken att effektiviteten ska öka. Den största utvärdering som gjorts, den omtalade SNS-rapporten visar att konkurrensutsättningen av välfärden hittills inte kan uppvisa dessa resultat. Den ytliga och enkelt mätbara kvaliteten snarare än den önskade kvaliteten hamnar i fokus.  Såväl inom skolan som inom vården blir det viktigt att ”kunden är nöjd”.  Huruvida det finns gedigna anledningar till denna nöjdhet blir mindre viktigt. En felbehandlad patient kan ha blivit väl bemött och uppger sig vara nöjd. En elev med kunskapsbrister, men med ett högt betyg uppger sig vara nöjd. Kvalitet har förvandlats till ett argument för att bli vald, den får inget egenvärde. Det blir viktigare att den upplevs existera än att den faktiskt gör det. Vinstintresset riskerar att styra till att göra det som till den lägsta kostnaden gör kunden nöjd. Och om det vill sig riktigt illa hamnar vi i situationer med vårdskandaler. En ännu viktigare fråga är hur konkurrensutsättningen av välfärden påverkar styrningen av viktiga samhällsfunktioner.  Om marknaden ska ta fram gymnasieutbildningar utifrån jakten på elevpengar så blir det populära utbildningar som tas fram. Det görs ingen värdering av vilken efterfrågan som finns på arbetsmarknaden för dessa utbildningar. Inom hälsovalet i Värmland och på andra håll riskerar vi en utveckling där vårdcentraler med krav på en tydligt definierad service säljs ut när de tappar patientunderlag för att nya privata vårdgivare tillåts hitta en liten nisch att tjäna pengar på. Dessutom finns inom hälso – och sjukvården alltid risken att marknadskrafterna driver på mer produktion av sjukvård och att ett hälsofrämjande arbetssätt därför åsidosätts.  Såväl medborgare som stora delar av den privata sektorn riskerar att förlora på att marknadskrafterna tillåts härja alltför fritt inom välfärdssektorn. Trots dessa kritiska reflektioner över välfärdens konkurrensutsättning så tror jag att det skulle kunna gå att få den till att fungera i medborgarens tjänst. Men då krävs ett fördjupat kvalitetstänk och förbättrade kvalitetsmått. Socialdemokratins tveksamhet till konkurrensutsättningen kan visa sig bli dess räddning. För det finns möjliga fördelar med konkurrensutsättningen.  Vinstintresset kan driva på idéer som på ett effektivare sätt skapar hög kvalitet. Med en kritisk medborgarfokus där verksamheternas innehåll och kvalitet är målet kan vi lyckas krama ur konkurrensutsättningens fördelar och undvika dess nackdelar. Avslutningsvis vill jag lyfta fram att det finns många intressanta icke-vinstdrivande företag som tar plats i välfärdsbygget. De hade jag gärna sett fler av.