Sommarskola, javisst, men det finns fler idéer…

S-utspelet om sommarskola för elever som saknar betyg har vållat debatt. Tar samhället ett för stort ansvar och ger för många nya chanser? Leder medvetenheten om dessa ständigt nya chanser till att eleverna upplever en kravlöshet? Så kan det vara, men den risken får man ta. Eftersom vi aldrig får ge upp våra försök att få upp alla på banan så får vi istället fundera över hur vi skulle kunna minska på behovet av sommarskola. Jag tror att idén att plocka ut elever som inte klarar ämnesundervisningen till smågrupper som icke ämnesutbildade lärare håller i bör överges. Istället bör ämnesläraren coachas till att hitta vägar fram med eleverna och också ges utrymme i sin tjänst till att ha uppsamlingsheat. Elever som blir underkända i många ämnen skulle ges möjlighet att gå i en klass med relativt få elever, men där strukturen är likartad den som finns för den ”vanliga” klassen med ämneslärare som är specialutbildade på elever som har haft svår att klara skolan. Utanför denna klass ska det finnas resurspersoner som kan stötta eleverna tillbaks in i klassrummet. Lyckas man genom denna ”hjälpklassfunktion” så kan eleverna förhållandevis lätt klara att slussas tillbaka till den ”vanliga” klassundervisningen eftersom inriktningen på stödet är att likna denna. Eleverna lär sig att klara det ”vanliga”. De får också ett större självförtroende i att upptäcka att man klarar samma som de andra. I den mån pedagogerna i dessa hjälpklasser upptäcker pedagogiska verktyg som gör det lättare att motivera elever så gör man klokt i att sprida dessa kunskaper till den ”vanliga” klassen, dels för att klara tillbakaslussningen, dels för att alla tjänar på sådan undervisning. Sommarskola är bra, att ge elever möjligheter att komma ikapp under några sommarveckor, men det går också att hitta vägar för att förmå eleverna att klara sina betyg före sommaravslutningen. Sommarskolan får inte medföra att ambitionsnivån för detta arbete sänks.