Replik till Mattias Johansson
Enligt Mattias så är välfärd, jämställdhet och solidaritet något
som kommenderats fram om de politiska besluten kommer från vänstern. Det från
de borgerliga kommenderade politiska beslutet om jobbskatteavdragen ser Mattias
som solidariskt med hänvisning till att man ska kunna leva på sin lön.
Men om du hävdar att det nästan är omöjligt att leva på en lön, hur tror du då att de som saknar lön ska klara sig? Jag påstår att de sänkta ersättningsnivåerna i samhällets trygghetssystem har förvärrat den ekonomiska krisen. När människor som lever med små marginaler får ännu mindre att röra sig med får vi en direkt effekt av minskad efterfrågan. Denna vägs inte upp av skattesänkningarna eftersom dessa också för med sig ett ökat sparande. Visst är det trevligt att kunna öka sitt sparande, men jag förstår inte vari solidariteten ligger när jobben försvinner? Du pratar om inlåsningseffekter som missgynnat låginkomsttagare att ta steget in på arbetsmarknaden. I själva verket rymmer detta prat en dold agenda från de borgerliga. De nya jobb som ska skapas i det borgerliga Sverige är låglönejobb. Sänkta trösklar och lägre ambitioner för utbildning ska försörja arbetsgivare med låglönearbetare. Vi blir alltfler som får svårt att klara oss på vår lön i det borgerliga Sverige. Med lägre skattekraft och lägre skatter ska vi alltså möta de stora utmaningar som välfärden står inför.
Passiviteten i att undsätta kommuner och landsting under krisen har redan visat att skattesänkningar är viktigare än välfärdsjobb. Jobbskatteavdraget har dragit isär det svenska folket i en svår tid och inneburit försämringar i trygghetssystem och välfärd när detta behövts som allra mest. Detta blir för mig aldrig solidariskt.
Men om du hävdar att det nästan är omöjligt att leva på en lön, hur tror du då att de som saknar lön ska klara sig? Jag påstår att de sänkta ersättningsnivåerna i samhällets trygghetssystem har förvärrat den ekonomiska krisen. När människor som lever med små marginaler får ännu mindre att röra sig med får vi en direkt effekt av minskad efterfrågan. Denna vägs inte upp av skattesänkningarna eftersom dessa också för med sig ett ökat sparande. Visst är det trevligt att kunna öka sitt sparande, men jag förstår inte vari solidariteten ligger när jobben försvinner? Du pratar om inlåsningseffekter som missgynnat låginkomsttagare att ta steget in på arbetsmarknaden. I själva verket rymmer detta prat en dold agenda från de borgerliga. De nya jobb som ska skapas i det borgerliga Sverige är låglönejobb. Sänkta trösklar och lägre ambitioner för utbildning ska försörja arbetsgivare med låglönearbetare. Vi blir alltfler som får svårt att klara oss på vår lön i det borgerliga Sverige. Med lägre skattekraft och lägre skatter ska vi alltså möta de stora utmaningar som välfärden står inför.
Passiviteten i att undsätta kommuner och landsting under krisen har redan visat att skattesänkningar är viktigare än välfärdsjobb. Jobbskatteavdraget har dragit isär det svenska folket i en svår tid och inneburit försämringar i trygghetssystem och välfärd när detta behövts som allra mest. Detta blir för mig aldrig solidariskt.
KENNETH JOHANNESSON (S)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar