Sedan kvinnor fått vara med och leda arbetarrörelsen har det blivit bråttom med byte...

Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson är två mycket kompetenta personer som kommer att göra ett mycket gott jobb med att leda den politiska och fackliga arbetarrörelsen. De ser både till att traditionella väljargrupper känner igen sig och återvänder, samtidigt som de har förutsättningar att attrahera nya väljargrupper genom smart pragmatisk politik som lockar mittenväljare, tydligaste exemplet är fokus på hur jobben ska växa för att säkra välfärden, istället för att hävda att jobben säkras genom att välfärden säkras, ett perspektiv som mer känns Vänsterpartiet. Det faktum att båda är vita heterosexuella män i övre medelåldern förpliktigar dock när det gäller att få trovärdighet i jämställdhets- hbt- och mångfaldsfrågor. Jag får känslan av att det sedan kvinnor sent i historien getts förtroendet att leda såväl den politiska som fackliga arbetarrörelsen, att det sedan dess har blivit mycket mer bråttom att byta, så att det blir männens tur igen. Frågan är hur bråttom det blir med nästa byte?